Pianots och pianostämningens historia

Pianot har funnits i över 300 år. I början på 1700-talet var det en cembalotillverkare som uppfann det. Pianots grunder var lika cembalon, men pianot hade möjligheten att man kunde spela olika starkt eller svagt, och att det också gick att spela hårt eller mjukt. Att det går att göra det beror på konstruktionen där en klubba slår till en sträng när man trycker ner en tangent.

Till en början använde man pianot mest för ackompanjemang, men redan i mitten av 1700-talet fick pianot en starkare ställning. Dock gjorde man inte så stor skillnad mellan olika klaver på den tiden. Musiken skrevs för klaver och det var inte så noga om det sen spelades på till exempel ett piano eller en cembalo.

Många har säkert hört talas om Johann Sebastian Bachs Das wohltemperierte Klavier, som är en samling stycken för klaver. Att det heter ”wohltemperierte” handlar om att det är ”fulltempererat”. Det betyder att man stämt klaveret så att det tonmässigt är ett lika stort steg mellan varje halvton på klaveret. Tidigare hade det inte varit så, utan man hade stämt utifrån en annan matematisk uträkning. Den tidigare stämningen gjorde att olika tonarter skiljde sig mer åt, eftersom avståndet mellan tonerna inte var desamma.

För att ett piano verkligen ska vara fulltempererat krävs det att det är stämt. Pianots strängar kan påverkas av användning, värme eller kyla, och genom det bli ostämt. Upplevelsen av att det är ostämt kan förstärkas eftersom andra strängar klingar med genom resonans. Ju fler strängar som hamnat lite bredvid sin riktiga ton desto värre låter det. Vid en stämning justerar man hur spänd strängen är, och kan då återställa ordningen.